tisdag 11 december 2018

Om att förlåta

Det här med att förlåta för att kunna gå vidare är inte alltid det lättaste, Förut har jag tänkt att man måste inte förlåta utan man kan gå vidare ändå men så enkelt är det inte, Förlåter man inte så finns risken att man står argsint och stampar på samma ställe och ältar i det som varit utan att komma vidare, och det mår man inte alls bra av, inte jag i alla fall. 

Jag och min älskade syster var väll mer eller mindre osams och pratade inte med varandra under ett antal år, Men jag har ändå saknat henne väldigt mycket och våra fika och pratstunder. Men nu har vi strukit ett sträck över det som har varit och vi startar om på ny kula men vi har ändå pratat en del om det som har varit, det mesta var mest tjafs som vi höll på med förut. Efter att vi har pratat om det så förstår jag mer nu om varför det blev som det blev och jag kände efteråt en frid och ett lugn inombords och jag förlåter för det som var,  och jag förstår personen (du vet vem syster)mycket mer nu och faktiskt så förlåter jag honom också och jag känner mig inte det minsta arg på honom längre, så för mig är det lugnt nu. Jag hoppas det är okey att jag skriver det här? Om inte annat så kan det kanske få andra att förstå hur viktigt det kan vara att kunna förlåta för att man själv ska må bättre och för att man ska kunna gå vidare i ens eget liv. Jag tänker inte gå in på anledningen till det hela här eftersom att det är privat, Men det jag vill säga här är att kunna förlåta och gå vidare gör en starkare som person och den stora tunga stenen släpper och man blir fri den. Jag har varit väldigt arg och frustrerad under dom här åren men nu är det borta, Jag riktigt kände hur den stora tyngden släppte och bara försvann, och efteråt kändes det så himla bra..
Jag har bett till Gud om hjälp och jag har pratat mycket med mamma om det för att få hjälp och råd om hur vi skulle bli sams igen och fixa det, och nu är det fixat och klart och det är jag så glad för, äntligen känner jag frid med mig själv och jag hoppas och tror att min syster känner detsamma. 
Mamma gick bort 2011 men jag pratar mycket med henne och jag hör hennes röst i huvudet så jag hoppas hon hör mig också när jag babblar på och pratar med henne, :) 

Nu finns det bara en till person som jag vill kunna förlåta men det är svårt att göra det eftersom att den personen vägrar prata med mig så det får bli när han är mogen för det och när han känner sig redo, Jag är inte arg på honom längre, det som har varit har varit och det är inget att göra åt nu, Jag vill bara att vi ska sluta vara arga på varandra, Om inte annat så växer man som människa efter förlåtelser och bara det är ju guld värt. 

Så är det gott folk, var rädd om er och ta hand om varandra, vi är alla unika personer och det finns bara en av varje utav oss, och alla har vi våran egen bakgrund, en del med tyngre bagage än andra men vi är ändå någons barn och vi är älskade för den vi är.  Kram till er ifrån mig <3 <3




Peace and Love! 

Jul och julklappar

Snart är det jul och så julafton, jag har inte köpt en enda julklapp än, ingen julmat, ingenting,! Egentligen gillar jag inte julen och all hets och stress som är under den tiden. Jag kommer i alla fall köpa julklappar till mina två barnbarn, till mina två barn och till min svärson, och kanske något till mig själv. Jag brukar göra det, köpa någon liten julklapp till mig själv och det är mest bara för skoj skull. Jag funderar på att köpa en halskedja med ett kors på i år, ett som jag kan ha på mig hela tiden. 
I år kommer jag och syrran vara hos henne på julafton, eventuellt och förhoppningsvis kommer min son vara med en sväng han också. 

Det allra bästa med julen är när det är över och att det snart börjar säljas riktiga semlor igen, semlor är bland det bästa som finns och så himla gott!







söndag 9 december 2018

Att våga ta steget

Jag har funderat mycket på det här om Gud och Jesus och om att vara troende. Jag har alltid trott på något men inte riktigt vetat på vad, ja förutom min egen tro som jag inte alltid kan förklara med ord, jag vet vad jag känner och hur jag tänker. 

Jag har alltid känt mig tom inombords, eller jag har haft eller jag har ett tomrum som jag har haft svårt att fylla eftersom att jag inte vet vad det är som saknas.

Jag har flyttat mycket genom åren, speciellt under skolåren då flyttade vi mycket, det var en ny skola, nya kompisar och nya lärare varje skolår så jag har gått i ungefär 9 olika skolor, från Vimmerby i Småland i söder till Piteå i Norr och flera orter däremellan.
Även i vuxen ålder har det blivit en del flyttar eftersom att jag inte har känt mig hemma någonstans och jag har inte trivts med mig själv, Jag har känt mig väldigt rastlös och rotlös, Men i vuxen ålder har flyttandet bara varit runt om här i Bollnäs, min före detta man är född och uppväxt här i Bollnäs och mina två barn är även dom födda i Bollnäs så jag har blivit kvar här. Det är dom senaste åren sedan efter skilsmässan(2004) som jag inte har flyttat runt men jag känner ändå ett tomrum, det är något jag saknar  men jag vet inte vad det är. Att jag känner så kan ju kanske ha att göra med mina depressioner, jag har sjukpension på grund av bland annat depressioner och ångest. Jag har flyttat två gånger under dom här åren, först då när jag flyttade med min son till eget efter skilsmässan och så senaste gången 2012 när jag flyttade till en mindre lägenhet. 

Jag har väldigt svårt för att lita på folk och det är för att jag har blivit bränd alldeles för många gånger, Jag har levt själv sedan skilsmässan för 14-15 år sedan, jag har vägrat och inte vågat ta steget för att kunna lita på någon igen, Släpper man garden och släpper in någon människa så skiter det sig oftast igen, min erfarenhet är att folk ljuger och pratar mycket skit bakom ens rygg och pratar man om något i förtroende och man tror att dom ska vara tysta om det så får man det oftast uppslängt i ansiktet och dom går sedan och sprider ut det till alla. 

I och med mitt tomrum och att jag mår så dåligt så har jag funderat mycket på det kristna och på Gud och Jesus, Till och från genom åren har jag bett till Gud men om det har gjort någon nytta vet jag inte, eller om det ens finns någon som har lyssnat på mina böner. 

Men jag har ett minne från en gång, Jag bodde fortfarande hemma då och jag var i 17-18 årsåldern. Jag hade det väldigt jobbigt då, det var jobbigt hemma och jag själv var ute och levde rövare och drack en del. Jag hade återkommande mardrömmar om en massa elaka små djävlar som drog och slet i mig, Det var väldigt jobbiga drömmar för jag vaknade ofta av dom, för att slippa dessa drömmar började jag be om att djävlarna skulle försvinna så efter flera nätter så såg jag en mörk skugga i mitt rum på natten, skuggan var i en form som Jesus, men om det nu var han eller om det var min egen hjärna som spelade mig ett spratt vet jag inte men det minnet har ändå satt sig fast i mig och jag har tänkt mycket på det men samtidigt har jag inte brytt mig så mycket om just det ögonblicket även om jag har haft mina funderingar om det och jag har aldrig nämnt det ögonblicket för någon, inte heller om dom drömmarna som jag hade då.

Jag har på senare tid haft andra hemska drömmar om kyrkan och om hur djävulen eller någon gör allt för att hålla mig därifrån, eller att Jesus(?) har gjort allt för att jag inte ska vara där, som att jag inte har något där att göra, Men vad det kan betyda har jag ingen aning om mer än att dom drömmarna var väldigt jobbiga och jag har känt mig jagad! Så dom gånger som jag har varit till kyrkan som vid dop, begravning och bröllop så har det känts som ett intrång i någon annans hem men samtidigt har det känts bra att vara i kyrkan och bara få vara där och känna ett lugn som är svårt att känna annars. 

Jag har alltid annars tyckt att det har varit lite larvigt det här med religioner och böner, antagligen har jag inte varit mogen för det och är det inte än även om jag börjar bli gammal eller jag kanske är för gammal för sånt?

Kan man bli för gammal för att börja tro på Gud och att känna att man kan lita på Gud och Jesus och tro på att dom hör mina funderingar och böner? Jag vill så gärna fylla mitt tomrum och få känna mig älskad för den jag är och kunna känna att det finns någon som man kan lita på?
Till att börja med så ska jag köpa en bibel, jag äger ingen bibel och har aldrig haft en bibel men jag behöver nog en så kanske jag får svar på mina tankar och funderingar.
Jag har ett kors i all fall, ett kors som jag har haft bredvid min säng på nattduksbordet i flera år, det har varit mitt skydd från jobbiga drömmar och på senare år för att känna en närhet till min mamma som gick bort 2011.  ✞ 💗

Gud, som haver barnen kär,
Se till mg som liten är, 
Vart jag mig i världen vänder,
Står min lycka i Guds händer,
Lyckan kommer, lyckan går.
Den Gud älskar lyckan får.
Bibelskolan

Phicen doll

Min Phicen doll, en docka i Barbie-storlek men med helt ledad och sömnlös kropp. 








Lite annat ur min samling


Lite annat utav det som jag samlar på. 


Dom här två dockorna är efter min mamma, 
Mamma gick bort för snart 7 år sedan, hon lämnade oss den 24 Dec 2011.


Några Cabbage Patch Kids


Ett litet gäng med söta små troll.



Ett gäng brunetter. 

Sötaste Snövit

En av mina favoriter bland Disney Barbie, jag tycker att hon är så himla söt. 
Jag köpte henne från Disney Store. 










Barbie Basic Doll

Några av mina fina Barbie Basic dolls,